Nippon here we come – fredagen den 31 oktober
11 personer samlades på Arlanda för en lång flight till Kansai Airport, Osaka, Japan.
Håkan, Michael, Fredrik, Hugo, Olle, Janne och jag själv. Även några familjemedlemmar gjorde oss sällskap på resan, Anna, Ilse, Axianne och Peter. Några timmars sömn i kroppen var allt vi hade när vi landade i ett betydligt luftfuktigare land. Vi köpte tågbiljetter och väntade in vår avgång. Innan vi fick stiga på tåget skulle det städas och alla sittplatser skulle vridas i tågets nya riktning. Ingen ska behöva åka tåget baklänges. När vi satt oss checkade konduktören alla biljetter, vände sig om och bugade innan han gick vidare till nästa vagn. Framme vid Kyoto station myllrade det av människor men vi tog en snabb sushi innan vi tog ett annat tåg vidare till Zeze Station, i närheten av So-hombu. So-hombu är Soke Senseis egen dojo och stilens huvud högkvarter. Redan gåendes mot So-hombu från Zeze station känner jag igen mig, jag har sett många filmer från olika Japan-tripper.
So-hombu - Soke Senseis egen dojo och stilens huvud högkvarter
När vi anländer till So-hombu börjar vi med att hälsa på Soke Sensei i dojon. Sedan får vi en hälsningsöl i det japanska rummet. Soke Sensei berättar om en gammal släktklenod som står framme på altaret (shomen), det är ett 300 år gammalt samurajsvärd som gått i arv från far till son i samurajsläkten Kusano. På väggen hänger också ett långt brev som beskriver de tekniker som härstammar från Sensei Mabuni. Sensei Mabuni förde vidare brevet till Sensei Tani och han i sin tur vidare till Kaiso Soke Sensei. Nu besitter Soke Sensei brevet och förmedlar innehållet till oss i dojon. Dock är det inte det riktiga brevet som sitter på väggen. Det är en kopia, det riktiga brevet ligger i ett brandsäkert bankfack. Inte ens Mabunis efterlevande äger ett sådant brev så jag förstår hur värdefullt det är. Kaiso Soke Sensei gick bort den 18 mars i år och vi får nu chansen att hedra honom med en ceremoni. Några i taget får gå till ett rum ovanför dojon, där vi får sätta oss framför ett altare med en sideninklädd ask på, innehållande Kaiso Soke Senseis aska. Håkan visar oss hur ceremonin ska gå till och vi får en och en sätta oss i seiza framför altaret. Vi delar på en rökelsepinne i 3 delar, tänder eld på rökelsen och lägger det i en skål. Sedan ska vi slå med en pinne i en klocka två gånger och sätta ihop händerna i en bön. När vi sitter där kommer Yokosama in, Kaiso Soke Senseis änka. Hon kan inte många ord engelska men förklarar att hon är tacksam för visad respekt mot hennes bortgångne make och att det är trevligt att träffas.
Soke Sensei vid sitt fins skrivbord
Varje instruktör inom Kusano Ha Shitoryu har en egen skylt på väggen, på So-Hombu
Efter ceremonin bjuder Soke Sensei in mig på kvällsträningen. Jag som är trött efter den långa resan blir lätt förskräckt, hade inte tänkt börja träningen på en gång. Han säger dock att han skojar men när han bjuder in mig en andra gång börjar jag undra...
Håkan räddar mig dock med att förklara att tidsskillnaden är stor och att vi kommer att gå och lägga oss tidigt idag för att orka med träningslägret som börjar imorgon bitti. Kosonuki Shihandai hjälper oss till hotell Tsukinoya Sanso som ligger några tågstationer från Sohom-bu. Hotellet som är ett traditionellt Ryokan ligger vid en flod som mynnar ut i Lake Biwa. Vårt rum är traditionellt med tatamimattor, låga bort och sittplatser direkt på golvet och såklart Futonmadrasser. Vårt badrum innehåller dock en västerländsk toalett. Alla svenskar har dock inte den turen och får nöja sig med ett porslinshål i golvet. Det blir till att huka sig. Denna toalett får jag dock erfara på många andra ställen senare under resans gång. Kosonuki stannar för en öl eller två på vårt rum och han är väldigt trevlig och bjuder mycket på sig själv. Hogan, Mikeru och Kosonuki har mycket att ta igen sedan de sågs sist. Håkan och Mikael har japanska namn och de används uteslutande av japanerna. Hogan betyder den stora starka stenen i sluttningen och Mikeru betyder vacker spark.
Efter en lång eftermiddag lämnar jag dem på rummet för att själv sjunka ner i det varma badet som hotellet har. Badet är som balsam för en trött kropp och jag njuter av att äntligen vara i Japan. Anna och Ilse gör mig sällskap. Efter badet upptäcker jag att Hogan, Mikeru och Kosonuki fortfarande sitter kvar på rummet och pratar. Till slut ger de dock upp och Kosonuki lämnar oss. Sen intar vi en äkta japansk middag med massor av smårätter. Vi orkar dock inte vara uppe så länge, 20:30 går vi och lägger oss. På natten vaknar vi 02:00 då klockan i Sverige är 10:00. Några timmar senare somnar vi om, vi kan behöva all sömn vi kan få, snart börjar träningslägret.
Zenkutsudachi i all evighet - lördagen den 1 november
Klockan väcker oss abrupt. På med yukatan (en japansk morgonrock) och ut till frukosten som består av nästan samma mat som vi åt till middag igår kväll. Här på hotellet intar man alla måltider med den japanska yukatan på, vilket känns ledigt och skönt. Efter frukosten tar vi tåget till Katata Dojo ca 1 timmes resväg ifrån hotellet. Det är flera tågbyten och det gäller att hålla reda på vilket tåg man ska ha och vilken sorts biljett. Det finns biljettautomater på varje station och när vi köper en biljett i en sådan automat dyker det helt plötsligt ut en man från en lucka i automaten. Kvinnan bredvid oss har fått problem med automaten och då ska hon givetvis få hjälp på en gång. Detta visar sig vara ett vanligt syndrom i Japan, det finns en massa jobb som inte finns i Sverige. Se lista längst ner på sidan. Väl framme i Katata Dojo byter vi om till Gi och inväntar träningstarten. Innan vi börjar får vi information kring tävlingen som är på måndag. Jag själv får information om att i min klass är det 15 personer och jag är den enda västerlänningen.
Håkan och Hugo framför Katata dojo
Gubben i lådan
Träningen börjar och Soke Sensei går hårt ut. Det blir massor av Zenkutsudachi-övningar. Efter en halvtimme känns mina ben som spagetti och jag frågar mig själv, vad tusan jag håller på med. Sen ska vi gå fram och tillbaka på knogarna, släpandes på våra ben, främre trampdyna i golvet. Jag försöker flera gånger att gå på knogarna, men golvet som är mycket hårdare än golvet hemma i Älvsjö, jag klarar inte av det. När övningen är slut är många blodiga på knogarna - det betyder att de inte har fuskat som jag själv gjorde. Efter en hård början på detta läger får vi öva kata. Jag övar kata Seipai och får några rättningar av Shihan Honma 8 Dan. I Seipai gruppen är vi 5 utövare och Honma pratar med oss på japanska och på kroppsspråket. Nu börjar jag återigen förstå varför jag håller på med karate. Kata är kul! Vi får visa upp Seipai för Soke Sensei men han stoppar oss redan efter en liten bit in i katan. För många dåliga tekniker, han ger oss några hållpunkter och ber oss öva mer. Träningen avslutas med mer Zenkutsudachi övningar och benen rör sig endast på ren vilja. Det ser nog förmodligen bedrövligt ut men snart är det vila och man bara fortsätter hoppa fram och tillbaka.
Soke Sensei skrattar lite åt våra trötta ben men påminner oss om att det är viktigt med benövningar för att kunna utöva bra kihon (grundställningar). Han lovar oss öl till middagen och alla skrattar.
Vi tjejer (6 st av ca 30 utövare) intar duschen först, vattnet är väldigt kallt tills Amanda från Scotland kommer på att man måste sätta på timern för att få varmvatten. Det är inte första gången för alla, som det är för mig, här på Katata dojo. Det är jag är glad för, annars hade jag fått duscha iskallt. Efter duschen blir det en lång väntan på middagen, vi bäddar våra sängar, alla killar i dojon och vi tjejer i ett rum på övervåningen. Middag äter vi på en liten restaurang i närheten. Maten är helt underbar och jag känner hur hela jag blir lycklig när stora tallrikar med sashimi ställs ut framför oss. Soke Sensei som minns att jag gillar sashimi skickar över fler och fler bitar för mig att testa. Vi får också kött, friterade ostron och massor annat som jag aldrig smakat. Öl och några drinkar med en spritsort som heter Shochu bjuds det på, själv tar jag det väldigt lugnt - imorgon är det gradering. Simon från England försöker lura i Teppei Fukushihandai en drink preparerad med massor av tabasco. Han blir påkommen och får själv dricka upp drinken medan alla hejar på. Hans kommentar: I will never ever try to mess with a Sohom-bu staff again. Det gör han rätt i :) Middagen bryts snabbt som alla japanska tillställningar och vi går tillbaka till dojon för att lägga oss. Alla ombeds att gå och lägga sig och det ser jag verkligen fram emot men får då höra att alla svartbälten ska träffas i köket för efterfest. Jag är ju själv brunbälte så jag tror jag kan komma undan. Men eftersom min man är Hogan Shihandai får jag snällt infinna mig. Det kanske inte alltid är ett privilegium att vara gift med Håkan. Vi skålar och pratar men när Soke Sensei påpekar att morgondagens gradering kommer att innehålla en hel del övningar i zenkutsudachi, bestämmer jag mig att jag måste hoppa i säng. Jag bryter upp med ursäkten att jag måste sova, ska ju gradera mig imorgon. Soke Sensei accepterar och jag får några avundsjuka blickar när jag styr mot sängen. Är man svartbälte och instruktör måste man representera och kan inte göra som man vill, men jag är ju en enkel kyu-grad än så länge.
Examination Day - söndagen den 2 november
Så fort jag vaknar tänker jag: Examination Day. Jag blir nervös redan i sängen, hjärtat klappar extra hårt och jag får handsvett. Herregud, kan man verkligen vara så här nervös. Jag har vaknat för tidigt, den svenska dygnsklockan finns fortfarande i kroppen. Eftersom jag vaknat för tidigt ritar jag ner alla steg i Seipai, skriver dagbok, filosoferar och bygger upp en ohälsosam nervositet. När Hogan Shihandai äntligen knackar på dörren och säger åt oss att göra oss i ordning blir det bråttom. På med kläderna och iväg. Alla få välja var de ska äta till frukost, Håkan som känner till ett bra ställe i närheten tar oss till en japansk restaurang. Där äter vi Gyoza (japanska degknyten med vegetariskt innehåll), nudelsoppa som tyvärr ser så osmaklig ut att varken Håkan eller jag provar. Jag är inte den som inte vågar prova något nytt, men nej, inte detta och speciellt inte till frukost.
Tillbaka till dojon är det soji (städning) och därefter rensu (träning). Idag får vi i Seipai-gruppen Shihan Nishigaki 8 Dan som instruktör. Han kan heller inte engelska men det är inget som helst svårt att förstå hans instruktioner. Han slår på våra ben för att visa att vi står fel och tar tag i våra armar och styr tekniken samtidigt som har skriker ut ett kiai åt oss. Detta för att visa oss hur det egentligen ska gå till. Man kan inte låta bli att le, detta är så japanskt som det kan bli! Ett tag in i träningspasset ropar Soke Sensei fram en kille som jag sett i dojon men som inte gjort så mycket väsen av sig. Soke Sensei säger åt honom att jag ska gradera mig och att han ska hjälpa mig med träningen. Till mig berättar Soke Sensei att killen är japansk champion och att han ska hjälpa mig. OUS! Jag får många handfasta tips - ordagrant handfasta. Killen kan inte heller någon engelska så han tar tag i mina armar och ben och styr mig rätt. Han härmar mig och visar sedan hur det ska se ut, så jag kan ändra mina tekniker. Det är en enorm press att ha den japanska mästaren stående och titta på en hela tiden. Mina shikodachi har aldrig varit bättre...
Vi avbryter träningen för lunch. Vi äter yakuniku på en restaurang i närheten. Jag är så nervös att jag mår illa av lukten och synen av mat. Jag kan bara peta i maten. Mikeru som sitter bredvid mig säger åt mig att äta. Han har rätt men jag får inte ner mycket. Soke Sensei avbryter lunchen för oss som ska gradera sig och vi går tillbaka till Katata Dojo med Shihan Nishigaki. Vi börjar träna Seipai bunkai ichi ban och Renzoku ido kihon ichi ban, ni ban och san ban för oss själva. Sedan dyker resten av gänget upp efter lunchen och träningen börjar igen. Denna gång är det Terayama Shihan 8 Dan som leder träningen. Vi går igenom alla kata från Jytte. Terayama Shihan är stenhård och hans shikodachi gör mig mållös. Han slänger ut sig frågor om betydelsen av olika tekniker, som tur är vänder han sig till de högst graderade. Håkan och Amanda från Scotland blir haglade med frågor, båda svarar och får godkänt av Terayama. Jag är glad att stå långt bak i leden. Vi gör Jytte, Basadai, Sienshin, Kosukundai och Seipai. Sedan kan jag inte fler katas och få sätta mig och njuta av nästa kata jag ska lära mig - Seisan. Vi avslutar träningen med lite mer zenkutsudachi-övningar och sedan är det dags för min gradering.
Alla som inte ska gradera sig får gå ut ur dojon. Sedan blir vi också ombedda att vänta utanför, graderingen börjar för dem som ska gradera sig till den högsta graden. Först ut är en kille från Malaysia som ska prova sig på 5:e dan. Därefter två killar från England, för 2:a dan. Sedan är det min tur, tillsammans med en kille från England och en kille från Kina. Jag blir uppropad först vilket innebär att jag kan bestämma hur långt fram i salen vi ska stå, jag väljer att ställa mig så långt fram att jag har alla svartbälten bakom ryggen. Det känns bättre så. Engelsmannen och jag får köra mot varandra och först ut är det Renzoko ido kihon övningarna, jag gör en uraken för mycket men rättar mig snabbt. Efter detta blir det Bunkai och allt flyter på bra. Sist ut får vi göra Seipai och jag känner mig ganska trygg med tanke på hur mycket Seipai jag övat de senaste två dagarna. När allt är över känns det bra i magen och spänningen släpper något. Resten av lägerdeltagarna ropas in och vi avslutar lägret med en ceremoni. Sedan städar vi dojon, alla utrymmen och beger oss tillbaka till vårt hotell. När jag går ner till badet på hotellet är Anna och Ilse på väg upp men vänder ner i det varma vattnet igen för att hålla mig sällskap. Det är jag tacksam för, jag är så trött att jag skulle kunna somna i badet. På kvällen äter vi alla middag på Ryokanen och firar lägeravslutet med biru och saké.
Japaner, Skottar, Engelsmän, Malaysianer och en Kines medverkade på lägret
Min första buckla - måndagen den 3 november
Tävlingsdagen är här. Vi lämnar hotellet tidigt för att leta oss fram till tävlingsarenan som ligger inne i Otsu vid kanten av Biwa Lake. Först ut är Olle och Janne, samtidigt men inte mot varandra.
Ingen av dem går vidare men båda gjorde en bra match och är en erfarenhet rikare inför nästa tävling.
Till lunch får vi västerlänningar små smörgåsar med olika pålägg, japanerna får någon sorts bentolåda. I vanliga fall skulle jag ha blivit besviken men med tanke på att jag ätit ris till frukost, lunch och middag blir jag glad. Efter lunch öppnas tävlingen officiellt med en ceremoni där många av Japans Sokar presenteras. Några av dem håller tal, tyvärr förstår jag ingenting men känslan av att vistas i samma rum som så många höjdare inom karatevärlden är häftigt. När alla tal är avklarade är det dags för Soke Sensei att visa upp en kata. Vi blir ombedda att inte fotografera, salens släcks ner och Soke Sensei kliver ut på golvet med en strålkastare på sig. Han utför kata Papuren. I hela Japan är det kanske 5 personer som kan utföra och dessutom förstå sig på hela innebörden av kata Papuren.
Alla deltagare inväntar den officiella öppningen av tävlingen
Uppvisningen är mycket imponerande. Ceremonin avslutas och tävlingen tas vid igen. Näst på tur av oss svenskar står jag själv. Jag ska tävla i kata och i min grupp är det kyu-grader och åldern är mellan 16 och 34. Vi är 15 tävlande i gruppen. Eftersom jag inte fyllt 35 ännu får jag snällt ställa upp i denna kategori även om jag känner mig gammal bredvid de japanskor som sluter upp bredvid mig i ledet när tävlingen börjar. Min nervositet är kännbar men inget i jämförelse med inför graderingen. Mina förväntningar på en placering i tävlingen är inte stora men när jag ska göra min första kata får jag möta ett vitbälte och detta stärker mitt självförtroende. I japan gör man upp 2 och 2, man utför sina kata samtidigt, vinnaren går vidare. Jag utför kata Seipai och vinner med 5-O. Nästa kata blir Basadai och jag vinner omgången med 3-2. Sista katan jag gör är kata Seipai igen, jag tar ett felsteg i katan och förlorar denna omgång med 3-2. Det känns lite som plåster på såren att det är en Sohom-bu elev jag förlorar mot och som dessutom är kyu grads distrikts mästarinna i Shiga Prefekturen. Jag hamnar på delad 3:e plats och får buckla och diplom på scenen av Soke Sensei. Detta var inte väntat men förståss jättekul. Tack Håkan för att du mer eller mindre tvingande mig att delta i tävlingen.
Efter mig var det Håkans tur. Håkan vann första omgången med kata Sienchin. Nästa omgång utförde han kata Nipaipo men förlorade tyvärr och var ute ur tävlingen. Samtidigt tävlar Mikael och Fredrik men jag hinner tyvärr inte se deras utföranden.
Dagens tävlingar lider mot sitt slut och kvällens fest för att fira Kusano Ha Shitoryu 45-års jubileum tar vid. Festen utspelar sig på ett hotell i närheten. Vi visas in i en sal med massor av runda bord.
Alla domarna från tävlingen är där och även några Sokar och andra prominenta gäster. En del gäster tog god tid på sig att ansluta till festen och vi fick vänta en del. Personalen som visade oss till bords (som det visade sig bara hade den uppgiften) stod blixt stilla bredvid "sitt" bord tills alla gäster hittat sin plats. Under 45 minuter rörde de inte en min. När alla gäster anlänt gick de ut och lika många nya kom in. Den nya personalen var värdinnor i långa klänningar, deras uppgift var att fylla på våra glas så fort vi druckit lite. Inget glas skulle vara tomt. Några tal på japanska fick vi höra innan maten serverades. Några rätter in i middagen kom en man upp på scenen. Japans svar på Robert Gustafsson. Hmm, visst såg han rolig ut men 45 minuter med en karl som sjunger, skriker och rabblar japanska kan få vilken västerlänning som helst att bli kissnödig. Några stannade extra länge på toaletten. När middagen var slut gick alla domare och sokar hem och kvar var bara WKKA medlemmar och festen kunde börja som Terayama uttryckte det. Han bad oss svenskar utföra Helan går, som är japanernas favorit. Många av dem kan även den utantill. Det var en trevlig kväll och när vi väl var hemma på ryokanen sjönk jag ner på den ganska hårda riskudden med ett leende.
Värdarna
Mikeru, Terayama, Hogan &
Tempel, sten och mossa - tisdagen den 4 november
Idag är det dags för sightseeing. Jag har laddat upp med både extra batteri och extra minneskort till kameran. Vi möte upp de andra européerna, Teppei Shihandai, Soke Sensei och hans familj i Otsu. Vi tar en inhyrd buss med guide in till Kyoto. Vi börjar med att besöka ett underbart vackert tempel uppe på ett berg. Templet heter Kiyomizu-dera och håller bara helt öppet vart 33:e år och vi har tur. Vid templet finns ett stup där människor långt tillbaka har slängt sig utför. Det sas att om man önskade sig något och slängde sig utför stupet så skulle önskan gå i uppfyllelse. 80 % av dem som slängde sig utför detta stup klarade sig, troligtvis pga av alla träd som växte där. Numera är det dock förbjudet att hoppa, inte för att jag kände något sorts behov. Vet inte om jag vill ha svart bälte så pass mycket...
Soke Sensei med sin familj, Hogan och Petra
Utsikt över Kyoto
Tempel
Området nedanför templet bjuder på massor av souvenirbutiker, Håkan och jag fastnar för en butik som specialiserat sig på chilipeppar. Håkan köper så klart flera påsar. Teppei Shihandai har roligt åt detta, han köper alltid peppar till Håkan när de träffas. Japanerna tror nog att Håkan har peppar på allt. De har väl rätt till 90 %. Nästa stopp gör vi vid Kyoto Handicraft Center. Där äter vi lunch och shoppar loss. Det är ett flera våningar högt hus och det finns hur mycket som helst man vill ta med sig hem. Vi köper Yukatas till Julia och Vincent, en tavla och lite annat smått och gott. I närheten hittar vi en budobutik där Håkan köper en svärdställ som han ska ha till bland annat ett träsvärd han fått från Kaiso Soke Sensei. Vi hittar också fram till ett tempel som är helt målat i ockrarött. Oerhört vackert. Templet heter Heian-jingu och är dedikerat till den första och sista kejsaren som regerade i staden Kyoto.
Heian-jingu
In i bussen igen och vidare till templet av guld - Kinkaku-ji. Det som en gång var Shogun Ashikaga Yoshimitsu semesterhus på 1100-talet byggdes om till tempel av hans son. 1950 brändes det ned av en munk men byggdes upp igen. Templet som finns idag påstås vara än mer grandios än originalet. Trädgården med dess ansade träd, stenar, mossa och vatten är så vackert att det nästan är overkligt. Jag skulle vilja göra en del i trädgården hemma i denna stil men förstår ju att det krävs lite tid...
Kinkaku-ji
Sista stoppet för dagen gör vi i området Arashiyama. Vi promenerar genom en bambuskog. Det är så tätt mellan träden att inte mycket ljus når igenom. Bilderna blir därefter. Vi hinner handla några sakékoppar i bambu innan vi tar bussen tillbaka till vårt Ryokan i Ishiyamadera. Ryokanen får ännu en gång bjuda oss på middag då vi är så trötta att vi inte orkar ta oss någon annanstans. Dessutom kan man ju äta middag i sin Yukata och ta ett skönt varmt bad efter middagen. Idag får vi Sukiyaki - fisk, skaldjur, kyckling, fläsk och massor av goda grönsaker som sjuder i en buljonggryta. Sedan doppar man allt i ett upprört rått ägg. Supergott!
Japansk teceremoni - onsdagen den 5 november
Samma procedur denna morgon, tåget till Otsu för att stiga på sightseeingbussen. Först ut på dagens sightseeing är en båttur på några kanaler anslutna till Lake Biwa. Vi får veta att på dessa kanaler har japans kejsare och anhöriga rotts runt för att skriva poesi och filosofera. Vi får åka en åttapersonersbåt som paddlas fram likt en gondol. Kapten är en pensionerad man på 63. På dessa kanaler åker ca 30 båtar omkring, alla paddlas av pensionerade män, snittåldern är 68,9 får vi veta. Våran kapten är en rookie som Teppei uttrycker det. Den äldsta är runt 80 år gammal. Vi ser ett antal olika fåglar, bland annat en trana, som ni alla vet, inspirerat till kata Rohai. Rohai betyder trana. Vi får prova på att paddla båten och Hogan Shihandai visar sig ha känsla för detta. Själv, trots stor sjö och båtvana, rör jag mest upp bottendamm och Teppei Shihandai påpekar att jag måste titta framåt när jag paddlar...
Håkan får godkänt av kapten
Efter detta äter vi lunch på en restaurang i närheten. Vi får sukiyaki denna gång med kött och vi nästan kastar i oss maten, det är såå gott. Vi har förstått att japaner har ett pressat schema som till varje pris ska hållas när man sightseear och vi skyndar oss tillbaka till bussen. Sista anhalten för dagen är vid fortet Hikone som är 500 år gammalt. Man kan lätt föreställa sig hur vackert omgivningarna måste ha varit förut, nu kryper bebyggelsen sig nära fortet. Efteråt tar vi en promenad i en trädgård nedanför Hikone. Det finns en liten paviljong i trädgården där man kan få medverka i en teceremoni. Det måste man ju givetvis prova på, även om jag hört att teet ska smaka väldigt illa. Paviljongen ligger med utsikt över en liten sjö, det är otroligt vackert. Vi får sätta oss i seiza utblickandes mot sjön. Vi blir serverade en kaka som ska ätas innan vi intar teet. Kakan består av en sorts bönpasta med deg kring. Hela kakan har någon sorts grönt mjöl ovanpå. Det smakar verkligen INTE gott, Paul (från England) påpekar att det smakar som fönsterkitt. Jag stoppar min "kaka" i Håkans jackficka när han inte ser :)
Sedan blir vi serverade grönt te. Och tror du att du smakat grönt te så har du fel, detta är grönt te på riktigt. Det är inte genomskinligt, det är helt grönt och bubbligt och det smakar än värre än kakan. Det ser ut som en grön tjock soppa. Mina karatekollegor förbarmar sig över mig och dricker upp mitt te, så jag inte behöver skämmas inför den kimonoklädda värdinnan. Efter denna upplevelse tar vi bussen till vårt hotell och en kväll med god middag och tidigt i säng. Imorgon är det träning igen.
Teceremoni
Fortet Hikone
En seriös och en mindre seriös
Hur seriös ska man vara?
Svartbältare äter skorpioner - torsdagen den 6 november
Jaha, då har man sovit dåligt igen då, kan det bero på att idag ska jag få veta "the results of the examination". Ja, jag tror det. Idag sak vi vara på Sohonbu klockan 10:30. Innan träningen börjar ska examinationsceremonin hållas. Men det är några timmar kvar och klockan är bara 07:00 på morgonen. Jag väcker Håkan, övertalar honom att vi ska ta en morgonpromenad till templet som ligger i närheten. Jag lyckas mot all förmodan faktiskt få upp honom men när vi kommer fram till templet visar det sig att det inte öppnar förrän klockan 10:00. Vi tar istället en promenad efter floden. Till frukost idag får vi ett kokt ägg, potatis och en korv. Dock är allt upplagt och uppskuret i japansk tappning. Efter frukost åker den nytvättade gi:n på och vi tar tåget till Sohon-bu. Vi överlämnar presenter till Soke Sensei, hans fru, barn och mamma. Jag själv får en väldigt fin träask av Yokosama.
Sedan är det dag att ställa upp i den 25 kvm "stora" dojon. Det är dags för diplomceremoni. När soke Sensei ropar upp mitt namn känner jag hur hela jag ler. Jag har klarat det, svart bälte!! Även engelskmannen och kinesen klarar sig. Min första träning som svartbälte börjar och jag får genast sätta igång med kata Seisan. Den ska jag kunna till nästa gradering fast dit är det långt och det känns skönt för kata Seisan är svår. Man ska vända 180 grader stående på en fot för att sparka. Det känns precis som vanligt när man får lära sig en ny kata, detta kommer jag aldrig klara av. Vi får själva öva och när vi behöver hjälp sätter vi oss i en kö framför Soke Sensei och han hjälper oss i tur och ordning. Jag kommer igenom kata Seisan till ungefär en tredjedel, mer än så hinner jag inte idag.
Denna skara fick förstklassig undervisning i So-Hombu dojo
Håkan och jag duschar och tar sedan tåget in till Kyoto. Innan vi hittat en restaurang vi båda vill gå in på är vi väldigt trötta och hungriga. När vi äntligen får mat börjar livet återvända. Vi äter tempura, nudelsoppa och dricker Kirin till. Mätta och belåtna strosar vi runt i Kyoto och hamnar uppe i Kyoto Tower. Utsikten är vacker och jag förundras över hur stort Kyoto är. Håkan och jag är helt slut och vi tittar på varandra - orkar vi mer? – nej, vi åker hem till hotellet. Vi känner dock att vi måste stanna på ett varuhus på vägen hem för att inhandla lite presenter till nära och kära där hemma. Väl hemma igen träffar vi Nordstrandarna och Mikeru. Vi tar alla en promenad i regnet för att hitta en restaurang i närheten. Vi hittar flera röda lyktor (en röd lykta utanför en lokal talar om att det är en restaurang) och när vi kliver in skriker servitören - Sumaseeeen! och visar oss till ett bord. Han har en ovanligt hög röstnivå och är uppenbarligen nöjd med att ha oss där. Vi är tacksamma för att det finns plats för benen under borden, vi har suttit med benen i kors tillräckligt senaste tiden. Jag beställer sashimi och tempura som formligen smälter i munnen. Hugo och Mikael är sugna på kött och får in en tallrik med en massa spett med olika kött på. Hjärta, brosk, småägg, lever och massor av gott. Hugo hugger i som aldrig förr. Han blir dock inte mätt och tittar i menyn igen. Han hittar rostad skorpion på menyn och frågar om det är någon mer som vill ha. Det så klart, det måste man ju testa. Hugo och jag beställer in en skorpion för att dela på. Must try, som Soke Sensei skulle ha sagt.
Skorpionen serveras på en bädd av sallad. Hugo äter huvudet, jag äter gadden och kroppen delar vi på. Det är krispigt och gott! :)
Personalen har roligt åt oss och de bjuder på en sorts gele till efterrätt. När vi går följer de oss ut på gatan och vinkar hejdå. Vi tar en taxi hem och har lite efterfest. Jag tar det lugnt – Soke Sensei said – Tomorrow, must try harder!
Visst ser det gott ut!
Sayonara time - fredagen den 7 november
Lite trött men sugen på att komma igenom kata Seisan stiger jag upp och infinner mig på Sohonbu klockan 10:00. Hogan Shihandai börjar träningen med Jubijundo (uppvärmning). Det blir Kihon dachi chudan jun zuki, kihon datchi chudan mae geri i ett rasande tempo. Kroppen vaknar till liv. Sedan sätter kataträningen igång och jag får mycket hjälp av Hogan Shihandai. När jag visar upp mina nya kunskaper för Soke Sensei får jag en massa tillrättavisningar och jag hoppas han tänker - jaja, det är ju hennes första övningar i Seisan. Klockan 12:00 ska träningen vara över men Soke Sensei vill att vi ska fortstätta lite till och det är bara att vara tacksam. Vi får vila senare. När träningen är slut har jag kommit igenom hela Seisan och hoppas att den ska sitta till nästa träning hemma i Sverige. Det är dags för den sedvanliga fotograferingen med nya grader och diplom. Soke Sensei frågar mig om jag vill låna ett svart bälte inför fotograferingen. Det vill jag ju såklart. Arigato gosaimasu! Mitt eget bälte är beställt och ska broderas innan jag får det hemskickat till Sverige om några veckor. Japanerna ska tänka ut ett namn till mig i samma anda som indianerna har. Jag har inget att säga till om och hoppas det hittar något bra. Detta namn kommer att broderas in i mitt bälte med kanji-tecken. Jag sätter mig framför Shomen och får en bild med mig och Soke Sensei. På exakt samma plats har det suttit så många karateutövare innan mig och det känns i luften. Efteråt kommer Terayama Shihan fram och frågar om jag är trött och jag svarar ja, speciellt i mina ben. Han grymtar gillande.
En hård genomgång av Kosukundai
Håkan har ett litet möte med Teppei Shihandai för att presentera vårt upplägg för nästa års karateläger i Sverige. Förslaget gillas av Teppei som presenterar det för Terayama. Terayama gillar det och presenterar det för Soke Sensei som godkänner. Nu är det bara att köra! Det blir alltså läger på Bosön nästa år, alla bor, tränar, äter och umgås på ett och samma ställe. Det blir alltså lite annorlunda än tidigare läger runt om i Europa. Det kommer bli bra!
Vi lämnar So-hombu och Magen skriker men vi hittar en restaurang i närheten. Man köper matkuponger ur en automat, sedan ger man kupongen till servitören som river kupongen och ger oss maten. Omständligt men personalen är glad och nyfiken. De härmar karateslag och vi nickar glatt, vi har fortfarande på oss våra do-gi i äkta karateanda. En Golden light går direkt upp i huvudet och vi åker tillbaka till hotellet för en eftermiddagslur. Vi packar våra väskor för imorgon åker vi hem. Tiden har gått alldeles för fort. Ikväll ska vi träffa Soke Sensei på Sohon-bu för en avskedsfest. Innan vi lämnar hotellet ska vi betala vår rum och vår mat. Det blir många och långa utläggningar, man får inte ha bråttom när man ska göra sådana här viktiga saker verkar vara japanernas filosofi. Kvinnan som ska ta betalt av oss kan mycket knapphändig engelska och när hon ska förmedla att vi druckit från minibaren i rummet säger hon, you drink - you drunk... Ja, jag förstår säger Håkan och lämnar fram kortet. Vi lämnar hotellet för att åka in till Otsu. Vi ska köpa de sista presenterarna och äta middag innan avskedsfesten. Håkan och jag hittar en trevlig restaurang där man får laga sin egen mat på en häll på bordet. Vi beställer Kirin som serveras i isade glas, även skummet på ölen är isig. Maten väljer vi genom en meny med bilder. Allt smakar gott utom en rätt som mer är som fettklumpar med skinn på. Vi lämnar restaurangen glada och köper med oss en flaska saké till Soke Sensei. När vi kommer fram till Sohon-bu pågår fredagskvällsträningen fortfarande. Vi kikar in genom dörrarna och Soke Sensei berättar att de som är med på denna träning har vunnit olika distriktsmästerskap. De flesta verkar väldigt unga. En av tjejerna som är med på träningen är hon som jag tävlade mot.
Vi lämnar Sohonbu och går till en lokal restaurang där vi dricker biru, shoshu och äter komage. Komage var Kaiso Soke Senseis favoriträtt och man måste givetvis smaka. Det är bara att tugga och vara glad. Teppei Shihandai och den japanska kumitemästaren Honma gör oss också sällskap. Teppei har med sig en stark sås som kallas Sudden death. Jag smakar en droppe och får ett stort behov att dricka mycket öl. Nu blir det en lek om vem som kan lura i vem mest Sudden death. Soke uppmanar oss att leka sten sax påse. Den som blir sist kvar får dricka en shochu-drink spetsad med sudden death. Pust, jag klarar mig, men det är värre för Olle, han förlorade eller vann och blev sen väldigt röd i ansiktet och svettig efter förtärandet av den spetsade drinken. Soke Sensei meddelar under kvällen att jag nu fått ett japanskt namn, Strong Tiger, jag får dock inte veta vad det heter på japanska. Kul att de ser mig som en stark tiger men jag kan inte låta bli att undra hur de kom fram till det. Det var inte läge att fråga men jag får nog veta förr eller senare. Håkan berättade för Soke Sensei att han tyckte namnet passade bra eftersom jag är så temperamentsfull och Mikeru var inte sen att hålla med. Jaja, man får det man förtjänar Hogan och Mikeru :)
Soke Sensei såg lite fundersam ut och sa till Håkan att: don´t worry, Strong tiger can not eat stone. Hogan betyder ju den stora starka stenen i sluttningen på japanska. Men vilken tur, då kan Håkan vara lugn! Efter mycket festade bryter engelsmännen upp och tar sig till tågstationen mittemot restaurangen. Soke tycker vi ska gå ut på balkongen och vinka hejdå och vi svenskar stämmer upp med en snapssång. Helan går ekar över hela Zeze Station. Innan vi bryter upp uppstår en spontan presentutdelning och Olle får den japanska kumitemästarens skjorta. Jag lovar att han va stolt!
Teppei roar sig
Mikeru, Teppei och Honma
15 kilos övervikt - lördagen den 8 november
Lite trötta lämnar vi hotellet tidig morgon. Vi får skjuts av hotellpersonalen till Otsu Station där vi tar tåget till Kansai Airport. Teppei Shihandai vinkar av oss på stationen. Det är många som slumrar på tåget, som äkta japaner. Håkan och jag är lite oroliga över att vi förmodligen har för tunga väskor. 20 kilo var får vi checka in. Det är många som skrattar och känner på våra väskor och kilobuden haglar. När vi väl ställer upp väskorna på bandet visar det sig att vi har nästan 15 kilos övervikt. Och då har vi fuskat genom att ställa väskan lite snett så den lutar med den list. Jaha, det blir till att packa om, Olle som har 600 gram över får Håkans gi-byxor, de visar sig väga nästan 2 kg. Hehe, mycket svett i dem. När vi tar upp väskorna på bandet igen är det fortfarande 6 kilos övervikt. Tjejen bakom disken påpekar och Håkan tackar så mycket med ett leende, hon försöker än en gång opponera sig och Håkan tackar artigt igen. Det funkar, hon ger upp och väskan lämnar bandet. Pust, det var skönt. Vi hinner köpa några sista presenter för våra sista yen innan vi lämnar Kansai airport, Osaka och Japan. Sayonara, matta ai mai cho (på återseende, vi ses snart igen).
Jobb i Japan
1. Biljettautomatserviceman i luckan
2. Trafikstoppare på bensinstationer, stoppar trafiken när en kund ska lämna bensinstationen.
3. Övervakare till kassapersonal. Oftast en man, som står och övervakar personalen i kassan. Säger inget, gör inget, finns bara där.
4. Trafikövervakare, en man men flaggor som visar fotgängare var de ska gå utefter vägar.
5. Säkerhetsvakt vid byggen. Står och kollar in personer som närmar sig byggarbetsplatsen. Innehar batong.
6. Trycka på hissknappen jobbet. Kvinna som jobbar i hissen och hälsar välkommen in och tackar då du går ut ur hissen.
Munskydd
Överallt ute på stan ser man människor med munskydd på sig. Man skulle kunna tro att de är rädda för avgaser men så är det inte. När man är sjuk i japan sätter man på sig munskydd för att inte smitta sina medmänniskor. Detta är något vi borde införa i Sverige - det är respekt!
Dricks
En kväll när vi tog taxi hem lämnade vi 1000 yen i dricks. Att lämna dricks i Japan är ovanligt men vi vill ändå göra detta. 1000 yen är ca 80 kr. Chauffören tog emot pengarna och vi lämnade taxin. Nästa dag när vi skulle lämna vår nyckel i receptionen gav personalen oss 1000 yen och med en hälsning från chauffören att vi lämnat för mycket pengar. Japan i ett nötskal!
|
