Stefans dagbok från Japan - oktober 2007

Till Otsu
Ända sedan jag läste Shogun i tonåren har jag velat åka till Japan. Nu sitter jag på Shinkansen på väg mot Kyoto och Otsu. Utanför fönstret rusar Mount Fuji förbi i 280 km/timmen.

För tre dagar sedan landade jag på Narita Airport. Har haft ett par dagar för att vänja mig vid maten, tidzonen och det japanska livet i stort. Nu är jag på väg till Sohonbu i Otsu för att träna med Nidaime Soke Sensei och de andra höggraderade instruktörerna. Jag är skitnervös helt enkelt.

Kozuka a.k.a. Teppei ska möta mig på stationen i Kyoto för att visa mig till mitt hotell i Otsu vid Lake Biwa. Men på stationen hittar vi inte varandra. Kanske inte så konstigt eftersom Kyoto har 1,5 miljoner innevånare och alla verkar vara på stationen just idag. Efter diverse ringande och irrande hittar vi till slut varandra.
- Are you Stefan, frågar han?
- Yes I am, svarar jag.
- Good, säger han. Now quick go hotel. You change, then you go training.
Och jag som trodde att jag skulle få hinna installera mig. Men jag skulle komma att inse att ingenting riktigt skulle bli som jag trodde. Eller som var planerat.

Sohonbu
Iförd min gi kör Teppei mig till Sohonbu, högkvarteret för Kusano  Ha Shitoryu, där Soke Sensei och Nidaime Soke Sensei både bor och arbetar. Här väntar en mottagningskommitté bestående av Nidaime och hans chefsinstruktörer. Alla tar mig i hand och frågar:
- Are you Stefan? På något sätt verkar det som om de hade väntat sig någon annan person.
- How old are you, frågar de mig?
- 53 years, svarar jag. Detta vållar stor uppståndelse. De utbrister alla i ett karaktäristiskt japanskt:
- Oooaaahhh - so des ska!
Det betyder ungefär ”ahh, det är så det är”. Sedan kommer Terayama fram och skakar min hand hjärtligt en gång till.
- Very good age, säger han. It is my age too.


Nidame Soke Sensei (längst till vänster) med personal

Första träningspasset
Vid klockan 18 började min första träning i Japan. Det är fascinerande vad lätt det är att hänga med i de japanska uttrycken. Man känner igen sig bra från våra träningar i Sverige. De kör ovanligt lite fysisk träning. Jag gjorde bara armhävningar en gång under två veckor. Men då fick vi å andra sidan gör 100 stycken, uppdelat på några intervaller. Däremot gillar de att låta eleverna stå i shikodachi, hur ofta och länge som helst.

Träningen håller på i tre timmar med olika grupper. Sista gruppen består av barn och ungdomar mellan 6 och 16 år. Alla har svart bälte, några 2:a och 3:e dan. En del är shidoin. De är eliten som får komma på fredagskvällar och träna direkt under Nidaime. Jag genomlider de svettigaste tre timmarna av mitt liv, hittills...

Eliten tränar på fredagskvällarna

Efter träningen längtar jag till mitt hotellrum och en dusch. Då säger Nidaime:
- Quick change - you and I go to dinner now.
- I have no change, svarar jag. Nidaime mäter mig med blicken och säger åt mig att vänta. Efter en minut kommer han tillbaks med en bunt kläder som ha erbjuder mig. Det visar sig att jag kommer att gå på middag på en fin japansk restaurang, iförd någon typ av hip-hopkläder med vida byxor som slutar vid knäna, en gigantisk kortärmad tröja och flip-flopsandaler. Det var så jag lärde mig att alltid ha ett ombyte med i träningsväskan.

Gashuku i Katata
Klockan ett nästa dag kommer Kanda och hämtar mig vi hotellet. Vi ska till en dojo i västra Otsu, Nishi-Otsu. Där får jag vara med tre olika grupper, mest barn, mellan klockan 14 och 18. Sedan kastar vi oss ut i japansk rusningstrafik för att åka till Katata.

Terayama Shihan med elev

Gashuku läger

I Katata har Kusano Ha en egen ganska stor dojo där det är läger, Gashuku, lördag till söndag. Ett hundratal barn, ungdomar och vuxna tränar och bor över natten på futoner i dojon. Det är fullständig kalabalik när hela golvet täcks med madrasser, påslakan och kuddar. Men till slut har alla ungar lagts och de vuxna äter en supé i ett inre rum i dojon. Mitt under måltiden ställer sig Nidaime upp och pekar på sin tröja. Där står det J.K.F över en gigantisk japansk sol. Det betyder Japanese Karate-Do Federation, förklarar han. Sedan tar han av sig tröjan och står med bar överkropp. Han sträcker fram tröjan till mig och säger att han vill att jag får den.
- Domo arrigato gotzaimasta, säger jag och bugar djupt. Jag är otroligt rörd.

Nästa dag är det träning från 10 till 14 med avbrott för en snabb lunch. Sedan är det tävlingar i kata hela eftermiddagen. Jag lär mig enormt mycket bara genom att titta på dessa duktiga ungdomar. De svävar fram utan att de verkar nudda golvet. Deras blick, positioner och kime är helt otroliga.

På kvällen äter jag middag med Teppei, Tomiyama och Asai på ett jättestort sushiställe. Sushin, misosoppa och öl kommer åkande på ett löpande band och man bara plockar det man vill ha. Sedan slänger man ner tallrikarna i ett inkast på bordet. Då visar en dataskärm över bordet hur mycket man ätit för. Japansk genialitet. Stället är proppat med barnfamiljer. Mycket roligare än McDonalds.

Sushi på löpande band

Träningen i Sohonbu startar
Klockan 9 på förmiddagen hämtar Kanda mig vid hotellet och kör mig till Sohonbu. Där får jag nu vara med om morgonens ritualer. När alla har kommit till kontoret, ställer man sig upp och bugar för Soke Senseis foto på en vägg. Klockan 10 går alla ut och står i rangordning varvid Kusano Has egen flagga hissas. Sedan är det dags för mig att hälsa på Soke Sensei. Jag får ett par tofflor och lotsas in i en annan del av huset. Där sitter Soke i egen hög person bakom ett skrivbord.  Jag faller till marken och mumlar en harang på japanska ner i en långhårig matta.
- Stefan desu, Sohonbu shiugo, onegai shimasu. Det betyder ungefär, jag är stefan och ber att få träna i högkvarteret. Soke grymtar något på japanska. Sedan skiner ha upp och frågar på engelska om jag vill se hans katana. Vi går in i det japanska rummet och han demonstrerar lite svärdskonst. Man hör hur klingan viner när den svischar genom luften. Jag är imponerad.

Nu ska jag städa dojon. Jag får en Dammtrasa och dammar av ett antal hyllor med en massa föremål på. Djurfigurer som föreställer den asiatiska zodiaken, en samurajhjälm, prispokaler samt ett sköldpaddsskal. Jag dammar otroligt försiktigt.

Vi klockan 11 glider skjutdörrarna isär och Terayama kommer in i dojon. Under en timme låter han mig visa upp alla grundtekniker som jag lärt mig upp till 1 kyu samt några kator. Det är 25 grader varmt ute och kanske 30 i dojon. Jag är helt sjöblöt. Då glider skjutdörrarna isär igen och Nidaime kommer in. Vi hälsar på sedvanligt sätt varvid Terayama avrapporterar på med sin hesa röst på snabb japanska. Nu avgörs mitt öde, tänker jag medan ögonen svider av svetten som rinner ner för mitt ansikte. Nidaime tar över träningen. När Terayama går förbi mig på vägen ut nickar han kort med ett lekfullt leende i det annars så stenhårda ansiktet. Jag funderar länge på hur jag skall tolka det.

På kvällen är det träning i dojon som vanligt från 18-21. Efter träningen står Nidaime och småpratar med mammorna till de tränande barnen. Det märks att han trivs med att vara omgiven av dessa snygga och välklädda japanska kvinnor. Plötsligt vänder han sig om till mig och ger mig en stor Bentolåda. Det är kvällsmaten som jag ska äta. Jag tackar och går hem till hotellet där jag slukar hela lådans innehåll.

Dojon i Nara
Första dagen fick jag en mycket noggrann och utförlig ”schedule”, ett schema som visade vem jag skulle träna med och när. Men när respektive dag väl kom skulle vi oftast göra något helt annat. Idag skulle åka till Katata med Kosunoki. När jag kommer till Sohonbu nästa dag säger Teppei:
- Today we have a change of plan!
Så fick jag åka med Asai till Nara istället. Vad gör väl det, bara man har ombyte med sig.

Asai kan mellan fem och tio ord engelska. Ungefär lika mycket japanska som jag kan, om man räknar bort karatetermerna. Under resan till Nara som tar ungefär två timmar konverserar vi livligt. Det går till så att Asai med vänster hand knappar in japanska ord i en mobiltelefon som har en översättartjänst uppkopplad. Samtidigt kör han bilen med den högra handen på den smala och bergiga vägen till Nara. Jag sitter mest och håller krampaktigt i armstödet.

I Nara går vi på sight-seeing. Här ligger Todai-Ji, ett tempel som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Det anses vara världens största träbyggnad. Asai visar mig hur man tänder rökelse, tvättar händerna rituell samt åkallar gudarnas uppmärksamhet genom att ringa i en klocka och klappa i händerna. Sedan slängar man några yen i en trälåda för allmosor och ber sin bön.

På kvällen är det träning i dojon i Nara. Asai är den instruktör som är mest noggrann med ritualer samtidigt som han gillade fys och hård träning. Vi körde en hel del kumite. Efter träningen frågar han om jag ville äta middag hemma hos honom i Kyoto. Vid halv tolv på natten kom vi fram till hans hus. Från utsidan ett ganska intetsägande hus inklämt mellan andra hus. Invändigt ett otroligt vackert  japanskt hem. Inte en onödig pryl låg framme, bara rena ytor och vackra konstföremål. Sittande på golvet åt vi en fantastisk middag, lagad och av Asais fru. Under hela måltiden sitter hon på knä vid bordet kortända och serverar oss mer mat och öl. Jag måste tala med Gabriella om det här.

The Welcome Party
Enligt schemat skulle jag träna i Sohonbu med Nishigaki nästa dag.
- Small change of plan.
Istället fick jag träna med Nidaime i 1,5 timma. Varje detalj i Seipai får jag rättelser på och jag försöker verkligen göra som jag blir tillsagd. Rakare i ryggen, lägre ställningar, bättre timing, slow-fast-slow, more quick etc. Jag är helt slut och min svett droppar ner på det vackra och välpolerade trägolvet i dojon, likt dagg på ett liljekonvaljblad.

Plötsligt glider skjutdörrarnaljudlöst isär. Soke Sensei kommer in, går genom rummet och sätter sig på kudden vid shomen. Både Nidaime och jag bugar djupt. Nu är jag riktigt nervös. Jag jobbar mig igenom Seipai, gång på gång, medan Nidaime tillrättavisar mig. Jag känner hur Sokes blickar genomborrar mig som vassa knivspetsar.

Efter tio långa minuter reser sig Soke och väser något till Nidaime. Sedan lämnar han rummet medan vi bugar till golvet. När han har gått säger Nidaime till mig att Soke tyckte jag flåsade för mycket. Och det har han ju helt rätt i. Resten av lektionen ägnar jag åt andningsteknik.

På eftermiddagen skulle jag, enligt schemat, åka till dojon i Hirakata.
- Small change of plan.
 När jag kommer ut från träningen med Nidaime står alla upp på kontoret. De ler åt mig.
- Quick change your clothes for lunch, säger Terayama.
- Yes, svara jag, where are we going?
- It is you welcome-party with Soke Sensei, svarar han.
Som tur är har jag nu lärt mig att alltid ha en skjorta och ett par byxor till ombyte med mig. Jag får till och med ta en snabb dusch uppe i huset.

Lunchen är på en fin japansk restaurang 200 meter från Sohonbu. Soke, Nidaime, deras fruar samt Terayama sitter vid ett bord. Jag sitter med alla chefsinstruktörerna vid ett annat bord. Bredvid mig vid bordets kortända sitter Kusunoki som fyller år idag. Alla sitter på golvet i seisa eller med benen i kors. Lunchen är utsökt. Sushi och onagi (ål) särksilt för min skull eftersom jag inte äter kött. Efter maten kommer Sokes fru fram och sätter sig på knä mitt emot Kusunoki och mig och ger oss presenter. Kusunoki får ett par skor. Jag får ett mycket vackert brevpapper.

Efter lunchen går alla tillbaks till Sohonbu. Nidaime kör Soke i en Mercedez. Nu visas jag till Sokes vardagsrum, en trappa upp i huset. En mycket brant trappa upp. Vi konverserar medan jag blir bjuden på öl efter öl. Plötsligt kommer flera högar med fotoalbum fram. Det är bilder på Soke från hans ungdomliga glansperiod. Bilder från Cannes, Paris, Stockholm, England och Belgien. Den eftermiddagen slapp jag träningen.

Utflykt till Kyoto
På söndagen hölls Championship för barn och ungdomar i Osaka. Jag valde att åka på egen hand till den gamla kejsarstaden Kyoto, som bara ligger två pendeltågstationer från Otsu. Jag tillbringade hela dagen med att vandra i den gamla delen av staden och titta på både buddistiska tempel och shintoistiska shrines. Det lär finnas runt 2000 stycken i Kyoto.

Omihachiman, Yokaichi, Nagahama och Hikone Castle
Dagarna rullar på i ett slags oändlig rutin. Träning i Sohonbu på förmiddagen, bilresa med sight-seeing runt Lake Biwa på eftermiddagen samt träning i olika dojos på kvällen. Jag hinner åka linbana, besöka en konstbiennal, gå på ett drakflygnings- och ett plastfigurmuseum samt se hur svensk hemslöjd tillverkas. En dag tar Nidaime med mig till Hikone Castle, ett gammalt fort som var ett samurajfäste för flera hundra år sedan. Han visar mig även runt i ”gamla stan” i Nagahama. Nu känns det verkligen som om jag är med i en Kurosawafilm.

Examination day
Så närmar sig den stora dagen, ”Examination Day”. Jag är otroligt nervös. Dagen före är det Kusunoki som kör med mig i dojon. Det är bra för han är både pedagogisk och talar bra engelska. Mitt i träningen stannar han till och pekar på en massa träbitar med japansk text på, som sitter upphängda på en vägg i dojon. Det är alla instruktörer med shidoin-grad som sitter ordande i rangordning. Han visar mig Hogan, Micke, Pär, Thomasu, Nishiyama/Anders liksom skottar och engelsmän.

På eftermiddagen har jag tagit ledigt från träningen. Tyckte jag behöver vila min trötta kropp. Det känns som om jag har stått i shikodachi i två veckor i sträck. Dessutom behöver jag tvätta min gi i en mynttvätt jag hittat i Otsu. Tvärs över gatan från mynttvätten ligger ett litet shinto-shrine inklämt mellan en parkering och ett hyreshus. Medan tvätten snurrar i torktumlaren går jag över och ber till de högre makterna. Jag slänger några yen i trälådan för allmosor, skriver ”I want black belt” på en lite träbit avsedd för böner samt klappar i händerna som jag lärt mig. Man vet aldrig om det fungerar men i det här läget känns det bra.

Efter en natt med dålig sömn, fylld av oroliga drömmar om kator och bunkai vaknar jag till ett Otsu i fullständigt ösregn. Det är första gången det regnar sedan jag kom hit. Iförd min nytvättade gi tar jag tåget till Zeze och Sohonbu. Examineringen skulle vara klockan 13. När jag kommer vid 11-tiden säger Teppei:
- Ah, a small change of plan. Examination 11.30. OK?
Vad kan man säga - ju förr desto bättre. Jag går in ensam i dojon och sätter mig och mediterar ett tag före uppvärmningen. Vid 11.30 kommer Teppei och Kanda och säger att Nidaime kommer 12. I en halvtimma kör vi igenom bunkai, renzoku ido kihon och Seipai ytterligare ett par gånger.
Prick 12 kommer Nidaime Soke Sensei in och sätter sig på sin plats bredvid Shomen. Han ansikte är fullständigt uttryckslöst. Teppei står vid skjutdörrarna och ger kommandon. Kanda sparrar mig i bunkai och renzoku ido kihon. Svetten forsar från min kropp och gi:n känns tung och klibbig. Dags för Seipai. Nu gäller det. Jag tänker på den lilla träbiten jag skrivit i shinto-templet. Sedan ger jag järnet. Kime, rak rygg, låga ställningar och blicken stenhårt fokuserad.

Så är det över. Nidaime och Teppei går ut. Kanda och jag sitter kvar på golvet i dojon. Jag försöker hämta andan. Efter fem minuter, som känns som en timma, kommer de in igen. Och plötsligt där på golvet, ett blekgult diplom och ett svart bälte. Jag har klarat det. Nu är jag äntligen nybörjare, i japanernas ögon.

Avslutning
På kvällen är det träning med elitgruppen igen. Jag är med iförd mitt nya bälte, som ser väldigt nytt ut. Efter träningen får jag presenter av alla i gruppen och de får presenter av mig. Sedan går Nidaime och jag ut och äter middag. Jag har ombyte med mig. Vi pratar om karate, marknadsföring av Kusano Ha, livet i Japan kontra Sverige med mera. Fram på småtimmarna sitter vi på en bar och jag lyckas äntligen betala notan. De är otroligt generösa, japanerna.

Nidame Soke Sensei och hans två döttrar, svärmor och Stefan

Nästa dag sitter jag på Shinkansen på väg mot Tokyo och funderar på de två veckor jag varit i Otsu. Antagligen bland de jobbigaste - men också de mest givande och upplevelserika veckorna i mitt liv.

Stockholm den 16 november 2007 - Stefan Duhs